Jag orkar bara inte järma om VRs välsignelser och förbannelser. Suffice to say att jag ännu inte uppnått det mytiska Tågvana, ett tillstånd där jag är Ett med tågets gungningar, där ingen stinkande, skrikande eller annars störande medresenär förmår att rubba mina cirklar. Kanske det bara är en legend? Någonting som pendlarna viskar åt varandra i biljettköerna medan de i sina upprörda sinnen förbannar miffot som inte förmår att hantera den högteknologiska maskin som är Junamattin.

Nej, nog om detta.

Igår var vi och samtalde med vår vigselförrättande präst. Jag erkänner att jag var aningen nervös inför detta, då jag nu inte direkt dagligen har kontakt med kyrkans representanter. Tänk om han direkt skulle se vilken moraliskt korrumperad varelse jag egentligen är? Och vad gör man ifall att prästen anser att man inte är lämpad för äktenskap? Kan en präst vägra viga ett par? Förlåt, kan en präst vägra att viga ett heterosexuellt par? Men mannen var lugn som en filbunke, han har väl haft att göra med nervösa soon-to-be-married par förut. Väldigt sekulärt var det hela också. Mest praktiska frågor om vigselceremonin, nästan som om den religiösa/andliga aspekten vore något som händer vid sidan av. Vilket det ju iofs är för många, inklusive sådär halvt mig, antar jag.

Ceremonin ställer inga större krav på någon av deltagarna, så länge man förstår att föra sig med lugn och värdighet. Till all lycka är det mina starka sidor. Vi får hoppas att best man har starka armar, det finns nog risk för fysisk kollaps. Misstänker även att vad gäller den psykiska biten så är det väl nog blackout som inträffar så fort jag ställer mig framme vid altaret. Tur att jag bara har en replik, den borde jag väl ändå få rätt. Men vad vet man?

Det är ett odefinierat antal saker kvar att oroa sig för. Mest praktiska arrangemang av olika storhetsgrader. Främst i pannloben befinner sig nog svensexan just nu. När kommer den? *Ska* den komma? Det är som att vänta på julafton, utan att veta vilket datum som gäller. Jag har genom olika trick och knep försökt få min tilltänkta att yppa om och när svensexan infaller. Vi pratar hela repertoaren. Fejkad oro, fejakd sorg, fejkad självsäkerhet, fejkad allting. Men ingenting biter. Tanten är tyst som graven. Personligen anser jag mig vara värd en eloge för min uppfinningsrikedom, men ändå räcker det inte till.

Your response: