Uffes polare Helylle Halvar avslutade en diskussion om abort genom att visa en filmad abort för sina konfirmander. Filmen togs från nätet från en svensk sida som, antar jag, upprätthålls av en eller flera abortmotståndare, så ni kan ju vara säkra på att det var ett kirurgiskt snabbt och odramatiskt ingrepp.

Just nu hittar jag inte artikeln på HBL:s hemsidor, men jag skall försöka länka den senare idag. [Tillägg: artikeln på HBL:s webbplats]

Halvar hade säkert någon slags tanke med det här, och då var det tydligen frågan om att visa upp den etiska sidan av abortfrågan för konfirmanderna, som tyvärr envisades med att inte hålla med Halvar i den här frågan. Bra rutet Halvar! Vi kan göra samma sak i den kvistiga hjärtoperationsfrågan också. För att inte prata om den syndfulla blindtarmsdebatten som pågått i tid och otid. Visa lite BLOD och SKIT åt ungarna, så lär de sig!

Barnen (för de ÄR barn) lär ha mått fysiskt illa av upplevelsen.

Och i ett fint exempel på ankdammsnärhet så är en av barnen dotter till kyrkoministerns statssekreterare. Så kanske vi får höra någonting tandlöst inom en nära framtid? Fast troligtvis blir det ingenting alls av det hela. Och biskopen ska vi väl inte heller hoppas på att gör någonting, han har också SFP-bakgrund.

Ho ho. Vasabladets anonyma internetkommentarer uppgör aldrig att roa. Läs själva.

Kommentarerna på Kyrkpressens hemsida kan också vara läsvärda.

Regeringen pekar fortfarande finger mot oppositionen, och oppositionen pekar fortfarande finger mot regeringen (jo, inte inbillar jag mig att någon är bättre än någon annan i frågan om valfinansiering, och det har åtminstone en minister indirekt medgett) för det är väl alltid lättare att slänga sten på andra än att se efter eget hus.

Men strunt i det. Dagens HBL erbjuder i alla fall på två nyheter som får mitt hjärta att värmas och slå lite snabbare för hemlandet:

Förstod inte finska - sattes i handbojor

och

Tortyrkommitté prickar Finlands fångvård

Slutsats: se för fan till att aldrig bli arresterad.

En inte helt ovanlig fråga som tvivlare, troende och icke-troende funderar på, eller tar fram som argument för en sak eller annan, är hur en allsmäktig och, antar vi, välmenande gud, om en sådan existerar, kan tillåta så mycket ondska och fruktansvärda saker att ske i världen.

Radarparet wulffmorgenthaler har åtminstone en teori. Återigen ett exempel på humor som kan vara både fantastiskt roligt samtidigt som det säkerligen är stötande för många.

Jag har tagit upp (o)vanan att läsa samtidigt som jag promenerar, åtminstone på vissa orter och platser. Man förvandlas till lite av en trafikfara, men om det är liten eller ingen trafik, det är frågan om en raksträcka av obestämd längd samt om jag nu bara är lite försiktig, så går det bra. Hittills har jag åtminstone inte råkat ut för någon olycka. Men kanske det ändå finns skäl till att investera i en mp3-spelare och övergå till ljudböcker? Men de kan igen vara svåra att lyssna på på tåget, såvida jag inte också införskaffar bättre hörkurar för att blockera tåg- och passagerarljudet. Ser ni hur snöbollen bara växer?

Annars så när jag var yngre och ivrigt använde mig av cykeln för all förflyttning så hände det sig faktiskt att jag läste medan jag cyklade. I don’t recommend it.

Idag läste jag alltså på vägen hem, och gick förbi en bänk där det satt en person. Han (eller hon, jag vet faktiskt inte ) lutade sig lite framåt då jag gick förbi och började sedan skrika och skratta fram följande monolog:

Jag läste Dickens. Han var inte så bra. Ha ha ha. Dom andra är bättre. Ha ha ha. Dom andra är bättre. Ha ha ha. Muut ovat parempi. Ha ha ha. Dom andra är bättre.

Se där en recension av ett livsverk, fångat direkt ur vardagen.

Då jag hade det otroliga nöjet att få genomgå NylBrs magnifika gruppchefsutbildningen, med allt vad det innebar av idiotier och rasistiska och sexistiska skämt (från stampersonalen, inte för att vi beväringar var bättre) och annat som unga män behöver veta, och som dessutom ger akademiska studiepoäng vid vissa vetenskapliga skolor (på riktigt, ni borde se er själva i spegeln och tänka om), då bestämde jag mig att ifall jag någon gång får barn, och ifall värnplikten då ännu finns kvar i den form den nu har, så då ska jag tammetusan uppmuntra dem att ta civiltjänstgöring, alt. totalvägra. Såklart får ungarna göra som de vill för det, så troligen blir det väl RUK, jävla trotsålder och allt det där.

Hursomhelst, för en tid sedan så visade det sig vad gruppcheferna egentligen går för på det där stället. Okej, det där var nu en chef av många, men jag tror minsann att vi kan dra oss till minnes andra liknande händelser ifall att vi så vill. Var det inte nyligen som någon jappe vid en flygflottilj fick för sig att i berusat tillstånd hälsa på två kvinnliga beväringar? Och vad hände med den där majoren (!) som utlovade befodran åt kvinnliga beväringar i utbyte mot lite kuckeli-ku, som det säkert, hö hö, heter i bastun då grabbarna pratar sinsemellan. Nåja, NylBrs Spielberg verkar få bli ställd inför rätta.

Och för upplysande kommentarer (anonyma internet sådana dessutom) gällande män och kvinnor och armén hänvisar jag er till Vasabladets nätsidor.

Att söka jobb, och speciellt sommarjobb, är lite som att ragga på krogen.

Men klär upp sig lite extra fint, man ser till att håret är i skick, försöker vara renrakad, och glöm för guds skull inte deodoranten, speciellt inte såhär under de varma årstiderna.

Sedan när man är på plats och ställe så gäller det att vara charmig, att, jo så är det, sälja sig själv. Man ler, man skämtar, man skrattar, man nickar. Etc etc.

Du väljer kanske att gå ut med dina kompisar, och nog är det så att i ett killgäng försöker man att hjälpa varandra hellre än att utmanöverera varandra. Men ikväll är det annorlunda, för det här är sista kvällen före sommaren. Det är nu eller aldrig.

Så det gäller att vara snabb, för innan man vet ordet av så börjar de attraktivaste flickorna avlägsna sig i sällskap med någon idiotiskt miffo, så jobba jobba, hoppa på varje som väcker ens det minsta intresse.

Klockan tickar och det blir allt senare på kvällen, som snart övergår till natt. Du har kanske druckit lite väl mycket, pengarna börjar sina, och bitterheten blir allt svårare att dölja. Fortfarande är det också en långsam men oundviklig exodus som pågår runtomkring dig.

Småningom inträder desperationen. Du vet att du bara inte KAN gå hem ensam, så du sänker kraven. Men de flickor som inte klarade gallringen tidigare på kvällen har vid det här laget blivit upplockade av någon annan, så du sänker kraven igen, och igen.

Till slut går du hem med ett troll.

Och när du vaknar nästa morgon har du i och för sig fått vad du gick ut för att hämta, men du kommer att ångra dig hela sommaren.

Osmakligt? Kanske.

Är det en rättvis jämförelse? Ingalunda.

Roligt? O ja.

Måste säga att jag ändå tycker att liknelsen mellan en allt mer vansinnig och världsfrånvänd Hitler undangömd i sin bunker medan den tusenåriga riket rasar runt omkring honom och Hillarys troligen ganska nervösa tillvaro on the campaign trail har sina poänger. Självsäkerheten har övergått till krav på att spelreglerna (fakta) skall ändras, och man vill gärna också påstå att man är utsatt för någon form av konspiration. Hillary kan däremot inte ställas som ansvarig för miljontal människors död och lidande, såvitt jag vet (<- en vag allusion på Hillarys: “Barack is not a muslim. At least not as far as I know.”)

Efter förra veckans Valfinansieringsgate (om det nu sedan ens är en -gate) har det varit märkligt tyst. Almost too quiet. Partibossarna hade något slags “krismöte” i fredags, men jag har troligen bommat vad som utmynnade ur den mygelsessionen, för såvitt jag vet har ingenting skrivits om den. Vidare förväntade jag mig en och annan insändare om ämnet, men också där har det varit förvånansvärt tyst. Med tillförsikt såg jag framemot helgens HBL, säkert är det så att redaktionen pantar på alla mustiga skrivelser från förbannade röstare och bortförklarande kandidater.

Men icke. En mera paranoid hjärna kunde kanske misstänka att partierna bett sina kandidater hålla käft. Men sådant händer väl ändå inte i verkliga livet, i demokratiska Finland?

Tror jag till sist, igår kanske, räknade två insändare från kandidatsidan, och då var det frågan om “inte är det så farligt som media säger”-skriverier.

Men HBLs insändarsidor svek mig ändå inte.

Idag ska vi prata om homosexualitet.

Pastor emeritus Ulf Emeleus flippade ut totalt i en insändare i onsdags. Jag reagerade inte desto mera på den då, utan sorterade mentalt in den under rubriken “ännu ett jävla miffo”. Att en pastor från en äldre generation har problem med homosexuella är knappast ovanligt, och eftersom man ska vara snäll med åldringar, och speciellt pensionärer, så… tja.

På lördag var det hela 11 insändare + smsinsändare i HBL som gick åt Emeleus. Att Uffe stött ut sig sådana pärlor som att kalla Setas information om homosex för “avföringsromantik” och i nästa metaforiska andetag jämföra homosexuella gärningar med rån, våldtäkt och mord fick tydligen folk att reagera, och ganska kraftigt så.

Emeleus felsteg är många, men det största taktiska misstaget var att han attackerade homosexualiteten som sådan, och dessutom med något slags hopkok av kvasiteologiska argument, eller synnerligen fundamentalistiska sådana (pastor af Hällström skrev också en insändare i lördags, läs den här) som inte gör mycket för att tillskriva Uffe någon större mängd Sunt Förnuft. Skulle han nu ens jämrat över välsignelse av samkönade partnerskap i kyrkan eller adoptionsfrågan så hade vi eventuellt haft grund för en debatt, då det där är frågor som jag antar alla inte är helt överens om (eller har den här debatten också avslutats?).

Men att attackera en sexuell läggning? Är inte det lite 30-tal? Men tydligen finns det alltså fortfarande människor i vårt upplysta samhälle som oroar sig över vad två (eller för all del flera, whatever) byxmyndiga individer gör bakom stängda dörrar. Det är SYND och det är ÄCKLIGT och man kan till och med BOTAS.

Det är dessutom omöjligt att argumentera med de här människorna, för de verkar inte ha något större behov av rationella argument, så jag antar att de heller inte anser sig behöva lyssna på sådana.

För tillfället pågår det ett mediadrev med tillhörande debatt gällande våra kära makthavares valfinansiering. Det är en mustig story med stiftelser och föreningar som får sina pengar från icke namngivna källor och som sedan kanaliserar dem vidare till icke namngivna kandidater. Här finns krav på öppenhet, och önskemål om återhållsamhet. Gissa vilka parter som står för vad?

Det pratas vitt och brett om att företag borde kunna ge pengar åt kandidater utan att det skall komma fram vem som sponsrat vem (det faller på politikerna att redogöra varifrån de fått pengar). Och man undrar då varför? Finns det en risk för att ett och samma företag kan ha sponsrat kandidater från två motstående varandra partier? Oups. Enda vettiga orsaken för ett företag att bränna pengar på en kandidat är egennyttan. Inget fel med det per se, majoriteten av de som ids rösta röstar väl ändå i hopp om att den valda kandidaten kommer att se till ens egna behov, hellre än någon annans. Men på något obestämbart sätt så smakar det ändå aska.

Det går förstås att kringgå genomskinligheten, och kära SFP och “stiftelsen för det tvåspråkiga Finland” (eller vad den nu heter) har åtminstone grepp om detta. Den vänstra handen är vackert omedveten om vad den högra gör, och ingen vill veta vilka beslut som fattas. Deniability.

Vanhanen har förstås också gått och uttalat sig i frågan om valfinansiering. Nästan så att jag börjar överväga att rösta med gatstenar i framtiden.

Som fortsättning på temata bröllop, komedi och gamla klipp från youtube…